Du vet bäst – när det kommer till dig

Kollmalin fyller 9 år. Hurra! Grattis på din dag!

Jag är så stolt över dig.

Hade jag lyssnat på (läs: lytt) dem som sa sig veta bättre om mig och min potential än jag själv, så hade företaget inte funnits. Inte ens blivit fött.

Spännande tanke.

”Malin, du kommer aldrig att kunna lära dig någonting nytt”, meddelade överläkaren efter att ha tagit del av neuropsykologens mätningar på rehabiliteringskliniken, några år efter bilolyckan. Ett otal utredningar senare. Det var klarlagt. Stämplat.

Vad?!

Jag vill läsa psykologi, sa jag till överläkaren vid avslutssamtalet. Jo, för det var en nyfikenhet som hade väckts i mig. Som före detta teknist (där jag inte hade mitt hjärta) med korvstoppningsstudier bakom mig, typ tryck in - spotta ut på provet – glöm bort .., lockades jag nu till analysen och det mänskliga beteendet. Att få tänka själv, att lära för livet.

Överläkaren såg mig i ögonen, med huvudet lätt böjt åt sidan och sa med myndig ton ”Det avråder jag dig starkt. Det är som upplagt för besvikelse”.

Rehabteamet tecknade även svart på vitt, sida upp och sida ner, att jag hade tillräckligt med bestående men för att förtidspensioneras. Procentuella grader av fysiska och kognitiva nedsättningar. 28 år ung och slut. Finito.

Ja, det kunde varit över där. Om inte …

Jag hör vad ni säger men jag tänker inte lyssna, sa jag bestämt inom mig själv. Jag tänker lyssna på mig. Jag kände starkt att jag hade mycket mer att ge och det valde jag att lita på.

Sedan läste jag in en Master i psykologi.

Det var ingen enkel väg. Men vilken viktig väg är det? Det kostade tårar, kreativitet och gedigen envishet. Och det gick. Det gick eftersom det var MIN väg. Jag följde min passion och då fick jag kraft. Det var värt allt. Jag gjorde det omöjliga möjligt.

Det var förstås fullständigt möjligt.

Någon var bara tvungen att tro på det. Tro på mig. Och denna någon var jag.

Tack.

Så vad hade hänt om jag hade gett upp? Låtit någon annan bestämma vad som var bäst för mig? En gissning exempelvis är medicinberoende. De skrev ut tabletter för smärtstillande, värklindrande, muskelavslappnande, medicin att sova på, att vakna till … Jag hade kunnat ta bort mig med hjälp av den långa listan av preparat.

Mitt val var att inte ta vad som föreskrevs mig. Jag upplevde att det var obehagligare att bli påverkad av medicinerna, dvs inte vara klar i min kropp och i mitt sinne, än att stå ut med smärtan. Smärtan i kroppen som så hjälpsamt vill berätta något.

Allt som erbjöds var passiv hjälp. Ingen kollade med mig, hur jag skulle kunna tänkas bidra och hjälpa mig själv.

Jo, en person. En arbetsterapeut. Hon var nyfiken. Letade efter mina styrkor. Vad som var intakt och väl fungerande. Hennes fokus under våra timmar på rehab var att leta efter vad jag faktiskt kunde. Och inte minst vad jag kunde göra istället. Det var en viktig vändning.

När vi fokuserar på vad vi kan. Vad vi vill. Då händer det saker åt rätt håll, då har vi möjlighet att finna och koppla på vår egen kraft.

Ur “Ord bara för dig”

Behöver vi verkligen lämna över bestämmandet över vår kropp till någon annan? Har någon på riktigt makten att tala om för oss vad vi kan och inte kan? Vart går gränsen?

Tänk alltså att vi har hittat på, eller rättare sagt gått på, att någon annan än vi själva vet bättre om oss. Jag menar, det är bara du som kan bo i just din kropp! Därmed känner du rimligtvis den bättre än till exempel jag.

Detta är långt ifrån något nytt fenomen i vår värld, vi är sedan eoner av tid fostrade till att lyda någon med titel och trycka tillbaka vår egen upplevelse, men det gör ju inte saken mer rätt.

När jag föddes så fick min mamma inte bestämma själv när jag skulle ha mat (ja, och följaktligen inte jag heller, vare sig jag var hungrig eller behövde närhet) utan jag skulle ammas var fjärde timma. Punkt. Precis som alla andra ungar. Så sa experterna. Min mammas bröstvårtor tvättades med desinfektionsmedel innan jag fick suga. Nom nom. ”Det var liksom Landstingets barn”, berättar mamma, ”Inte undra på att jag var rädd när jag skulle åka hem med dig”.

När lilla Malin uppvaktades i sängen med frukostbricka på sin nionde födelsedag var det i en tid när Socialstyrelsen rekommenderade oss att inta 6–8 brödskivor om dagen. Uppmaningen som offentliggjordes efter en studie om fibrer hakades snabbt på av industrin i deras marknadsföring; ”Ät mera bröd! Du blir inte rundare. Bara sundare” löd en slogan. Och vi bredde oss snällt fler sirapslimpa-mackor.

I tjugo års åldern rusade mitt hjärta, jag var yr och matt. Menstruationen var oberäknelig. Läkare uppmanade mig till att motionera mera och så blev jag satt på medicin mot underproduktion av sköldkörteln. Med den överblick och vetskap jag har idag skulle det ha varit befogat att se till samtliga faktorer kroppen var utsatt för. Lyfta fram konkreta livsmönster som med fördel kunde ha adresserats och tagits hand om. Istället för att lägga locket på med en medicin.

Jag var undernärd, hade svalt det tidiga 90-talets light-propaganda med hull och hår. Eller snarare utan, jag intog minimalt med fett och maxade artificiellt socker. Minimjölk, minilätta, miniyoghurt, Fun Light saft … Jag åt p-piller vilka gav mig de flesta biverkningarna som fanns beskrivna längst ner i FASS, den så kallade osannolikhetsprocenten. Jag hade levt i kraftig oro under lång tid tillbaka, saknat fundamental trygghet och sinnet var strängt påslaget på överlevnad.

Mitt system var förmodligen så stressat att levern jobbade under hård press och när sköldkörteln ropade på hjälp hade den fullt upp med annat. Till slut blev väl stackars körteln så utmattad av att vädja till döva öron att den inte såg någon annan utväg än att gå ner i produktion. Tänkbart scenario?

Btw, om läkaren hade ställt en enda genuint intresserad fråga om mig som person så hade ”motionera mera” receptet varit hyfsat skrattretande. Det är aldrig för sent, heter det ju, så här kommer några tips på frågor käre doktor; När andades du medvetet senast? Kan du äta i lugn och ro? Hur sover du om nätterna? Har du någon famn att krypa in i? Vad tror du att du behöver? Hur kan jag hjälpa dig?

Det finns många exempel när jag intuitivt har känt vad som varit rätt eller fel för mig, men då jag gått emot denna känsla. Till förmån för logiken. Då experten eller den begränsande fakta jag kunnat se och ta på har sagt tvärtemot. Det har alltid lett mig fel. På kort eller väldigt lång sikt.

När vi agerar på vad någon annan bestämmer åt oss kan vi dessutom alltid skylla på den sedan om det går åt skogen. Vad skönt. Då slipper vi ta ansvar. Visst är det himla bekvämt ibland?

Ur “Ord bara för dig”

Min önskan är att vi i tidigt stadie får lära oss om oss själva. Att vi både kan och har rätt att använda oss fullt ut. Lära oss hur vi kommer i kontakt med vår kropp, kroppen som så gärna vill samarbeta med oss. Få verktyg till att lyssna inåt och hitta vår kraft. Den finns där, den inre kraften. Hos oss alla. Vi är bara olika och därmed behöver vi göra på olika vis. Med olika hjälp och verktyg. I olika tempo.

Vad som är rätt för dig behöver inte vara rätt för mig. Och vice versa. Du är experten på att vara du. Och även experter kan utvecklas och växa.

Jag tror att vi är på väg åt det hållet. Det känns hoppfullt.

Ser det inte minst i mitt jobb som mental coach. Önskan om och engagemanget för personlig utveckling ökar. Modiga människor kommer för att de är redo att lyfta på locket av nedtryckt längtan. De vill få fatt i sina förmågor och styra sitt liv. Därför kommer de även att lyckas. Exakt, på grund av att hen själv vill.

Genom livet har vi på många sätt lärt oss att när vi gör som ”alla andra” blir vi accepterade. Passar in. Vi har lärt oss att när vi lyder auktoriteter så blir vi belönade. Får betyg och är bekväma.

Vi vill bli gillade. Det är fullt mänskligt. Men hur långt är vi beredda att gå för att få vara med? Man vill ju inte sticka ut. Vara annorlunda. Hellre gå våld på sig själv … Eller?

Idag kan jag känna tacksamhet till att jag fick vara med om bilolyckan. Den fick mig att stanna upp, den gav mig chansen att komma i kontakt med mig. Den ledde till att jag i skarpt läge behövde välja att lyssna på auktoriteten eller på min egen röst.

Jag är glad att jag valde min, mig.

Jag är så glad att jag får fira nio år med Koll idag. Stort grattis kära företag på din dag, ja må du leva!

En av ledstjärnorna i min roll som företagare är:

🌟 Lyda – nej tack! Samarbete – ja tack, varmt välkommen!

Och vem vill jag lura här då med att skjuta det ifrån mig som en roll? Jag är mitt företag. Ja ja, det är alltså min ledstjärna. Aha. Insikt. Tack så mycket för det förtydligandet.

Det är jag som är företagets tillgång. Det är jag som levererar. Klart som fasen att jag då behöver lyssna till min röst. Följa min passion. Göra det som KÄNNS meningsfullt för att kunna bidra. Oavsett vad någon annan rekommenderar. Expert eller ej.

Jo, jag lyssnar. Tar tacksamt emot tips och råd. Lär av andras erfarenheter. Och jag känner efter i mig själv. Hur bra det än verkar, det jag får utifrån, är det viktigt att det landar rätt i mig för att jag ska kunna tacka ja. Det är jag som ska gå den vägen sedan. Energin kan bara vara min om den ska kunna driva.

Detta har inneburit att jag vid tillfälle har behövt tacka nej utan vetskap om nästa ja. Att jag fått stänga en dörr innan jag sett någon annan öppnas. Jag har även tvärtom tackat ja och hoppat i utan livboj. Det har på sikt fungerat fantastiskt fint då jag valt att lita på min magkänsla, dvs på mig. När jag är sann med mig så får jag flöde.

Det finns ingen konflikt i att styra sitt eget liv och att hjälpas åt. Båda får plats, samtidigt. Det blir bara mer. Du bestämmer över dig, jag bestämmer över mig och tillsammans kan vi bli ännu starkare när vi samarbetar med våra olika förmågor.

När du väljer något för dig är det inte emot någon, det är som sagt för dig. Och det som är bra för dig är också bra för dem runtomkring dig i förlängningen. Mår du bra så går det bra och det tjänar vi alla på.

Du vet bäst – när det kommer till dig.

Jag tror på dig!

Även när du själv inte gör det / 💛Malin

Ps. Jag vill vara ytterst tydlig med att jag i denna text /textens titel inte syftar på akutlägen. Det finns situationer när vi inte kan prata för oss och behöver att vår medmänniska kliver in för att ta beslut. Det jag pratar om ovan är helhetsbilden. Om tron på människan och hennes kraft. På den fria viljan vi alla föds med. På gott.