Det skeva brödraskapet och det svaga systerskapet

”Du förstör ditt varumärke om du pratar så här!”

”Du kommer inte att få några jobb om du inte slutar lägga ut sånt här!”

Min business, det vill säga jag, har sin grund i att vara sann och drivs av det högre syftet att bidra. Så hur skulle det faktum att vara sann och dela med mig kunna förstöra för mig? Varför kan det inte vara tvärtom, att jag får jobb inte trots att jag står upp för mig utan faktiskt just därför!

Du och du och du som har sagt dessa meningar till mig när jag öppet delar med mig av mina erfarenheter; Det är du som är rädd, vill jag påstå. Jag är större än så. Och, viktigaste av allt, det handlar inte bara om mig.

”Tänk på barnen, jag hade varit tyst om jag vore du  …”

Jo, det är precis det jag gör, tänker på barnen! Jag har 3 söner. I helvete heller att jag ska vara tyst, bita ihop och le mitt i något som är totalt fucked up. Vilken förebild vore jag då?

Jag ber redan nu om ursäkt för svordomar. De ingår normalt inte i min vokabulär, men här – ja de vill med. Jag ber däremot inte om ursäkt för innehållet i min text. Eller för att jag finns och för att jag säger obekväma sanningar. Nope. Never.

Igår tog jag del av ett inlägg av Bianca Kronlöf på Instagram. Till henne vill jag säga; Wow! Och tack! Vilket känns futtigt då det hon gör är inget mindre än en hjältinneinsats. Hon sätter ord på det som verkligen behöver uttalas, som så många av oss tänkt och upplevt, och hon gör det med brilliant skärpa.

Att själv skriva om det skeva brödraskapet och det svaga systerskapet var inte alls planen med starten av denna arbetsdag. På agendan står att skriva en beställd föreläsning om självledarskap och ledarskap, om att skapa trygghet i en otrygg situation. Om att vara en bra förebild. Yes! Samma tema. Egentligen. Viktigt och högst meningsfullt. Jag hinner det också. För ibland behöver man prioritera om. Go with the flow, som det heter. Eller i affekt, som det också kan vara. Som idag, då jag vaknade med Biancas modiga ord i hela mitt sinne. Och formligen sprang upp till min dator.

För vem vore jag om jag inte vågar följa min egen hashtagg #ordsomvillut och just låter dem komma ut? Det trycker på nu och jag vill välkomna orden. De har rätt att ta plats, de har gott att ge. Jag lär mig genom att bidra. Jag bidrar genom att vara sann.

Jag skakar när jag skriver det här. Så många minnen och känslostormar som väcks till liv. Männen som slutit upp runt honom som om inget hade hänt. Kvinnorna som valt att inte tro mig eftersom den bekväma vardagen tillsammans med sina brödraryggdunkande män är så mycket enklare än den obekväma sanningen. Samhället som premierar den karismatiske och tillsynes sympatiske förövaren. *Djup suck* Tangenttrycken ackompanjeras av tårdimmig syn, klump i halsen och tryck över bröstet.

Ändå står jag stadig. I min fulla kraft.

Bring it on!

När jag lyssnar och tittar på Bianca då hon läser upp sin skarpa text hör och ser jag hur illa berörd hon är. Stundtals får hon ta till all skådespelarteknik - föreställer jag mig - för att få rösten att hålla liksom hålla tillbaka tårarna så pass att hon kan fortsätta dela det hon satt sig för att dela. Det är dock inte alls någon föreställning. Det är ju det som är det jävliga. Allt är på riktigt.

Vi blir berörda för att vi vet vad hon pratar om. För att vi är så satans trötta … Samtidigt som ilskan i bästa fall vaknar i oss. Som den gjorde i mig. Däri finns kraft.

Nu kommer jag här inte att gå in specifikt i detta om Soran där Biancas text tar sin avsats. Han och det som utspelar sig runt omkring är tyvärr ett av otal exempel. Ett dagsaktuellt hårt befäst fenomen som vi behöver lyfta upp i ljuset och bekämpa med allt vi har för att få till en förändring. Jag bidrar på mitt sätt, ur mitt perspektiv, där jag blev träffad av hennes ord och kunde jacka in. För övertydligenhetens skull vill jag dessutom säga att jag inte har blivit våldtagen. Men det finns många varianter av våld. Varav jag har drabbats av några. Lagom luddigt uttryckt …

Det är så mycket jag vill skriva, så många verkliga och smärtsamt färska exempel ur mitt eget liv jag hade kunnat referera till, men även jag har haft förtalshotet viftandes framför mig. Det ser ut så. Detta system gäller alltså inte bara kändisar. Utan en helt vanlig nobody morsa i en nutida svensk småstad i Sverige.

Vad kan vi göra när ”osynligt” våld inte kan bevisas? Trots att bevis finns. Hur kan vi hjälpa våra söner, bröder och vänner till att hitta modet att säga ifrån? Att vänskapligt ifrågasätta sin manliga väns vidriga beteende istället för att tysta ner det likt en medberoende? Hur kan vi backa en gift kvinna att våga backa en utsatt kvinna trots att den gifta kvinnan är rädd för att i eget hem väcka den björn som sover …?

Jag sitter inte på svaren. Men jag vet vilken kraft som ligger i frågor. Frågor sår frö, de utmanar och inspirerar. De vill utveckling.

Madeleine Albright lär ha sagt att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte står upp för andra kvinnor. Det där berömda hotet verkar inte alls ha bitit på kvinnor. Som det definitivt har gjort på män, likt en oskriven lag, om det nu finns ett sådant liknande uttalande för dem. Jag kan känna med denna sägning, särskilt när jag i kris har upptäckt att väninnor jag dittills trott var nära inte alls fanns här för mig när det väl gällde. Eller när socialkvinnan bländats till dövhet av hans välklippta frisyr, när bankkvinnan gått igång till endast ledsyn av hans välskräddade kostym och när terapeutkvinnan glömt bort hela sin utbildning i samma ögonblick hon tog in hans hundvalpsögon. När jag senare har klarat av att zooma ut och hämtat andan vill jag trots allt bemöta vad som sker med en kärleksfull attityd. Den approachen läker bättre. Jag tror inte på hot. Jag tror på gemenskap och fri vilja, på att vi är starkare tillsammans.

Jag brukar avsluta mina inlägg med ”Jag tror på dig! Även när du själv inte gör det”.

Därför att det är sant. Därför att jag vet att det hjälper. Därför att jag önskade att någon hade sagt så till mig, när jag (för)tvivlade och kände mig som mest utsatt.

Till sist, du som möjligen inte har lyssnat på Bianca – gööör det! Här kommer direktlänk till hennes post för bekvämlighetens skull.

Dela med dig du också. Låt orden som vill ut få komma ut. Ta plats! Du vet att du har gott att ge.

Jag tror på dig! Även när du själv inte gör det

Kram Malin