Sommartid och 3 saker vi kan sluta säga till varandra

Sommartid

Dagarna blir ljusare och kvällarna längre. Människor tycks le bredare i takt med att ytterkläderna blir färre. Fågelkvitter på hög volym och färg i rabatterna. Solstrålar att kisa emot.

Ah, så härligt. Nu känns allt lättare!

Ja, så kan det förstås vara. Så är det för många av oss.

Men så är det inte för oss alla.

Va?

Jo, våren och sommartiden kan till och med förvärra.

När ditt inre är mörkt och de förtvivlade känslorna allt för stora för att samtidigt ge plats för tillräckligt med syre i ditt bröst blir kontrasten för svår. Det blir svårt att hantera denna påträngande diskrepans. Novemberrusket, mörkret och det piskande regnet från sidan, var liksom mer igenkännande. Tryggt på något vis. Vi förstod varandra.

Vad jag vill komma med detta är en vädjan om hänsyn. Om att ibland zooma ut och bara notera att livet inte ser lika dant ut för oss alla. Även när vi ser lika dana ut … Jo, för vi är ju mästare på att dölja. Eller hur?

Det är alltså ingen självklarhet att det blir lättare för att det blir ljusare. Åtminstone inte förrän det blir ljusare inifrån.

Så här är förslag på tre saker vi gärna kan sluta säga till varandra:

1.       ”Nu när våren /sommaren är här blir det lättare ska du se”

Stresspåslag. Underliggande krav. Hur snabbt måste vi fixa detta? Vad är det vi ska se och vad händer om vi inte ser det? Vad är det för fel på oss som inte kan vara lyckliga i sommartid när du och alla andra är det? Förstör vi din tid om vi inte blir glada nu?

Förslag på alternativ mening att säga: ”Jag har mer ork/tid nu när det är vår, hur kan jag hjälpa dig?”

2.       ”Du vet var jag finns om du behöver mig”

Jag är säker på att det är välment, men tyvärr är det inte så det funkar. När vi är som längst nere och behöver din hjälp som mest då orkar vi inte ta den kontakten. Det finns ingen kraft över till att förklara. Vi behöver tvärtom att DU hör av dig, att du kommer, att du visar med agerande att du finns. Var inte rädd att dyka upp. Din omtanke kan aldrig bli fel. Du behöver inte tänka ut de där rätta sakerna att säga, du behöver bara finnas där. Lyssna, eller vara tysta tillsammans. Det gör all skillnad. Kanske hälla upp en kopp thé eller fixa något att äta.

Förslag på alternativ mening att säga; ”Jag finns här för dig”

3.       ”Så ska du inte känna”

Nej, du har säker rätt att vi inte VILL känna så, men nu är det precis så vi känner. Trots att det kviddevittras i trädet bakom och solglasögonen är på, eller vad det nu kan vara. Känslan är sann i oss. Den kan inte, får inte bedömas. För om så, blir det ytterligare en börda att bära. Vi ska inte behöva addera känslan av att vara fel till oron. Det är heller inte relevant med tiden. Varken förtvivlan, nedstämdhet eller sorg har någon tidtabell. Vi kan tyvärr inte veta hur länge vi ska åka med eller när det är dags att stiga av. Men när vi har stigit av, ja då vet vi.

Förslag på alternativ mening att säga; ”Jag hör dig, jag tror dig”

Tack.

Till sist, två små vår-skrik härnedan. Båda lika sanna. Tjusningen trots allt med att ha upplev det första är att det senare då finner än mer gott magstöd;

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

Andetagen är smärtfyllt ansträngande som om luften vore en deg. Hjärtat väger mer än kroppen.

Fågelsången skaver irriterat i mig likt de falskaste toner i skärande falsett.

Soljäveln har mage att stoltsera som om inget annat fanns.

Gråten är lika defekt som jag.

 

*******

 

Gläds likt ett barn på tivoli. Klappar händerna i förtjusning! Fågelkvittret värmer nu mitt bröst.

Solen lockar mig till att sluta ögonen och möta den med ansiktet uppåt.

Med energin bubblande inifrån hjular jag över de späda grässtråna.

Lättad som en ko på släpp.

 

*******

Med klockan framvriden en timme och utemöblerna framställda tackar jag för din tid.

Jag tror på dig! Även när du själv inte gör det.

Kram Malin